Hacka din psykologi med effektiv altruism

Denna artikel bygger på Effektiv Altruism-rörelsen (EA), där människor försöker använda noggranna resonemang och vetenskap för att göra så mycket gott som möjligt i världen. För en introduktion till EA, se denna video. Det finns många spår inom EA, som t ex att forska om existentiella risker, påverka politik osv. Denna artikel utgår från att läsaren vill använda givande som en av sina strategier för att göra skillnad, donera till effektiva ändamål för att till exempel öka välbefinnandet och minska lidandet i världen. Artikeln riktar sig främst till personer som har en betydligt högre inkomst än det globala genomsnittet (t.ex. över 300 000 SEK i årsinkomst).

I resonemangen nedan antas också att vi bör värdera liv i andra länder lika mycket eller nästan lika mycket som vi värderar människor geografiskt nära oss själva. Vissa psykologiska mekanismer för att främja ditt givande ligger utanför ramen för denna artikel, bland annat följande:

• Att vara en del av en gemenskap där det är vanligt och normaliserat att ge (t ex EA)
  
• Att ta kortsiktiga eller långsiktiga löften som Giving What We Can Pledge
  
• Att resa till mindre rika länder för att få direkt erfarenhet av ojämlikhet
  
• Att anta religiösa övertygelser som främjar givand

I början var jag rädd för att ge ens små belopp (vilket verkar löjligt i efterhand med tanke på att jag hade ett hyfsat jobb i ett höginkomstland). Eftersom jag utgår från att andra människor också kan uppleva denna rädsla för att ge, skrev jag denna artikel för att sammanfatta användbara psykologiska mekanismer för att stötta andra i deras strävan att ge mer effektivt.

Känner du att du kanske skulle kunna ge mer till välgörenhet, men tvekar att ta de första stegen? Det här avsnittet är främst avsett för personer som befinner sig i denna situation, till exempel personer som nyligen upptäckt EA-rörelsen. Här finns argument som hjälper dig att övertyga dig själv om att effektivt givande är en bra idé till att börja med. Om du är påläst om EA och redan donerar, kan du alltså hoppa direkt till del 3: Använd psykologiska mekanismer för att ge och fortsätta ge [länk].

Om du bor i ett i-land och aldrig har jämfört dig mot globala inkomstnivåerna kommer du troligen bli förvånad över att du tillhör en mycket högre inkomstpercentil än vad du skulle tro. Om du till exempel tjänar 30 000 efter skatt per månad skulle du tillhöra de 2,5 % som ligger högst i världen (jämför din inkomstnivå globalt med denna kalkylator). Den adderade livstillfredsställelse som en ökad inkomst ger tros avta allt mer när inkomsterna ökar (se denna artikel av 80,000 Hours).

Detta förhållande mellan inkomst och livstillfredsställelse visualiseras också ofta som en linjär ökning på en logaritmisk skala, där inkomsten fördubblas för varje steg på x-axeln:

Detta innebär att pengar, med avseende på livstillfredsställelse är mer värdefulla för dem som har mindre pengar. I enlighet med detta har studier visat att när de rikaste ger till de fattigaste ger det de fattigaste personerna ungefär 100 gånger mer livstillfredsställelse än vad de rika uppoffrar. I boken Doing Good Better hänvisar William MacAskill till detta fenomen som "100x-multiplikatorn" (på engelska: 100 x multiplier) för givande. Han föreslår ett tankeexperiment:

Du befinner dig i en bar där du kan köpa öl till andra för 0,05 dollar per öl eller köpa öl till dig själv för 5 dollar per öl - i en sådan bar skulle du sannolikt vara generös, menar MacAskill. Om man antar att det kostar 3 600 dollar att rädda ett liv (vilket är inom gränserna för de belopp som anges i Givewells lista över de bästa välgörenhetsorganisationerna), skulle du, om du donerar 300 dollar i månaden, rädda ett liv per år. Om man antar att du fortsätter att ge i denna takt i 40 år (och att värdet av dina donationer håller i sig) skulle det innebära att du räddar 40 liv - en enorm möjlighet att göra skillnad!

Att förstå denna stora möjlighet kan vara motiverande på ett sätt som är upplyftande snarare än något som tynger ned oss och vissa personer inom EA-rörelsen menar att detta kan vara den mest hållbara motivationsfaktorn.

De flesta av oss strävar efter att "göra det rätta" och att uppträda moraliskt, åtminstone i viss mån. Problemet verkar vara att vi generellt använder förenklade förhållningssätt och regler för att göra detta, som är präglas av missuppfattningar, fördomar och bristande analys, och detta gäller även för hur vi donerar.

Med utgångspunkten att vi strävar efter att göra skillnad, så blir ett naturligt nästa steg att också sträva efter noggrann analys och intellektuell hederlighet så att våra ansträngningar inte blir ineffektiva. När det gäller donationer till välgörenhet visar forskning att man kan öka effekten 10-100 gånger genom att ge till de mest effektiva välgörenhetsorganisationerna i stället för till en typisk välgörenhetsorganisation (exempel finns här). En viktig aspekt av att ge är därför att övertyga sig själv om att verklig påverkan är viktigare än kortsiktiga belöningar och "warm glow giving" (att ge till ett ändamål som får en att känna sig duktig). Det sistnämnda är inte rationellt: Om målet t ex är att minska lidande är det bättre att zooma ut och titta på alla alternativ och systematiskt utvärdera vilka alternativ som är bäst.

Om du har vuxit upp under gynnsamma omständigheter kan du, i en anda av intellektuell hederlighet också se dina donationer som ett erkännande av att en stor del av din framgång beror på dessa gynnsamma omständigheter. Du kanske till exempel är född i ett i-land och har fått en bra utbildning, kanske även har gynnsamma arvsanlag och haft en bra uppväxt. Att inta denna attityd kan också ses som att man undviker det fundamentala attributionsfelet, som innebär att människor tenderar att i för hög grad tillskriva resultat i livet till deras personlighet, och inte ta någon större hänsyn till andra faktorer. Med denna illusion kan vi intala oss själva att vi har "förtjänat" vår inkomst och ställning i världen genom hårt arbete och disciplin, när slumpmässiga omständigheter förklarar mer än vi vill erkänna. Daniel Duvanå har skrivit ett helt blogginlägg om detta, om du är mer nyfiken på detta.

Om du kan övertyga dig själv om att vara rationell i ditt val av vart du ska donera pengar kan det göra stor skillnad, och du kan sedan komma på hur du samtidigt kan hålla dig känslomässigt engagerad och göra ditt givande hållbart. Om det behövs kan du också försöka fördela en viss del av ditt givande till de ändamål som du brinner för. Många känner att de brinner för ett visst problemområde (t ex cancer, barnfattigdom osv.). Då detta visat sig vara en så stark motiverande faktor, skapades hemsidan Giving Multiplier, för att hjälpa människor att ge mer till effektiva välgörenhetsorganisationer genom att göra det möjligt att skapa donationskombinationer som inkluderar både välgörenhetsorganisationer som personen brinner för och extremt effektiva välgörenhetsorganisationer.

MacAskill beskriver också hur människor som inte arbetar inom ett eftersatt problemområde tenderar att överskatta effekterna av sin karriär, även när karriären verkar vara väl lämpad för att ha stor positiv påverkan, t ex inom hälso- och sjukvård. I ett av bokens exempel gör en läkarstudent en analys av hur många liv (i termer av kvalitetsjusterade levnadsår, eller Quality Adjusted Life Years på engelska) han kan rädda under en 40-årig karriär i USA. De sammanlagda siffrorna för värdet av hälso- och sjukvården i USA tycks först tyda på att en läkare räddar 70 liv under en hel karriär. Men vid en noggrannare analys, där han tog hänsyn till den avtagande effekten av att lägga till en läkare till en redan relativt välförsedd personalstyrka (och även tog hänsyn till bidrag från sjuksköterskor och annan vårdpersonal), skulle den verkliga siffran ligga närmare 4 liv under en karriär. Analysen visade att om denna läkare arbetade i Etiopien i stället för i USA skulle han rädda ca 300 liv under sin karriär, eftersom effekten på marginalen skulle vara mycket större där.

Om vi donerar från vår inkomst har det en kontrafaktisk effekt på marginalen - om du inte donerar några pengar, skulle troligen inte någon annan gå in och ge beloppet i stället. Så om du inte arbetar inom ett försummat problemområde med stor påverkan, kan din donation ses som en slags intellektuell hederlighet - du är ärlig mot dig själv och andra om vad som gör större respektive mindre skillnad. För att analysera vad som gör störst skillnad används ofta detta ramverk med "stort i skala", "lösbart" och "förbisett av andra" inom EA-rörelsen.

Ett annat sätt att övertyga sig själv om att börja ge, eller ge mer, är att se det som det mest logiska att göra av egenintresse, eftersom det kan öka ditt välbefinnande. Studier har visat att effekten av ökad inkomst på adderad lycka minskar kraftigt vid högre inkomstnivåer. Även om det fortfarande finns en viss kvarvarande korrelation efter platån är det mindre tydligt hur mycket av den som är kausal - andra faktorer som relationer och en känsla av mening är betydligt viktigare vid hög inkomst (se denna artikel om pengars effekt på lycka).

Att börja ge pengar till välgörenhet kan däremot ha en betydande inverkan på lyckan (Dunn et al., 2008; Dunn et al., 2014). I en studie rapporterade till exempel en grupp människor som fick pengar och uppmanades att spendera dem på andra människor att de var mer lyckliga efter spenderandet än kontrollgruppen som spenderade pengarna på sig själva (se denna artikel som har fler exempel och referenser).

Om vi utgår från att din lycka påverkas betydligt mer av känsla av mening än att ha mer disponibel inkomst på högre inkomstnivåer, verkar det alltså logiskt att donera till välgörenhet av rent egenintresse. Om du till exempel vaknar upp en dag och inte känner dig så taggad på att gå till jobbet den dagen kan du falla tillbaka lite på att intäkterna från ditt arbete den dagen i alla fall kommer att bidra till att hjälpa någon, vilket ger ditt arbete mer mening. Och senare i livet, när du funderar på om du är nöjd med ditt liv i efterhand, kan svaret bli betydligt mer positivt om du vet att du verkligen har hjälpt till att göra världen bättre.

Det är upp till varje läsare att avgöra vilken kombination av ovanstående mekanismer som verkar vara mest effektiv och hållbar för att motivera deras givande.

För de som redan är övertygade om att det är en bra idé att ge effektivt, ger det här avsnittet fler psykologiska mekanismer för att göra det lättare att börja och för att göra givandet mer hållbart och öka den totala effekten.

Inom kognitiv beteendeterapi (KBT) utgår man från att människor utvecklar olika "villkorsantaganden" på formen "X leder till Y". Dessa antaganden leder ofta till stelbenta livsregler som vi sedan följer, även om vi inte är medvetna om dem och hur de påverkar oss. Men vi kan ofta ändra dessa antaganden genom att ifrågasätta dem och genom att göra olika "beteendeexperiment" där vi bryter mot en av dessa regler och ser om dess underliggande antaganden verkligen stämmer. När det gäller donationer kan du ha antaganden som hindrar dig från att börja ge eller från att ge det belopp som verkar stämma överens med dina värderingar. Exempel på detta är följande:

När du väl har funderat på vilka antaganden du verkar ha kring ditt givande, kan du börja ifrågasätta dem. Här är några exempel på frågor som du kan använda:

• Finns det några motexempel där detta antagande inte är sant?
  
  
• Finns det andra människor med andra beteenden eller attityder, för vilka denna regel inte verkar gälla? Om så är fallet, vad innebär det?
  
  
• Vilket syfte har detta antagande tjänat för mig? Är det syftet fortfarande något jag vill prioritera?
  
  
• Finns det andra svagheter i argumentet bakom antagandet (som förenklade tumregler, svart-vitt tänkande eller andra logiska snedvridningar)?
  
  
• Hur skulle jag kunna söka upp andra kontrafaktiska bevis för detta antagande som inte är tillgängliga för mig just nu?
  
  
• Hur skulle det vara att leva utan detta antagande?
  
  
• Finns det beteendeexperiment som jag skulle kunna göra (t ex börja ge visst belopp på ett visst sätt) för att pröva ett alternativt beteende och antagande som är mer i linje med mina värderingar? Kan jag tänka ut något sätt som gör att det dessutom blir roligt och hållbart?
  
  

Om du är obekväm med tanken på att ge bort en del av din inkomst kan du se det som en slags exponeringsterapi. När människor har en fobi, kan en psykolog hjälpa dem genom att gradvis exponera dem för det som de är rädda för. Om någon har en fobi för spindlar kan psykologen först visa bilder på spindlar, sedan videor, sedan en riktig spindel i en glasbehållare och så vidare. Den gradvisa exponeringen lär personen att spindlar kanske inte är så farliga trots allt. På samma sätt kan du, om du har en någorlunda bra inkomst och är tveksam till att börja ge pengar på grund av diverse rädslor, börja med små belopp och sedan, när du inser att inget katastrofalt har hänt, öka beloppen med tiden. Denna "exponeringsterapeutiska" inramning av att donera kan också tillämpas på andra typer av givande, som att ge av din tid eller att styra om din karriär för att få större positiv genomslagskraft.

Psykologiska experiment har visat att när vi väl känner att något är vårt, är vi ovilliga att släppa taget det. Om du till exempel köper en produkt i en butik utvecklar du ett fastklamrande till den så snart du har betalat för den, och efter att du har lämnat butiken vill du troligen inte vill sälja den till någon, även om den personen erbjuder mer än vad du betalade för produkten. Denna effekt kallas för Ägandeeffekten.

På liknande sätt börjar man känna sig fäst vid pengar när de t ex kommer in på ens bankkonto, och det blir svårare att släppa taget om dem. På grund av Ägandeeffekten är det ofta lättare att donera när du automatiskt överför dina donationer så tidigt som möjligt i processen. Om du bor i ett land där det är lätt för din arbetsgivare att betala ut det valda donationsbeloppet från din lön före skatt kan detta vara en bra lösning; eftersom pengarna i det här fallet aldrig ens kommer in på ditt konto, har du mindre möjlighet att känna dig fäst vid dem. Annars kan det bästa alternativet vara att automatiskt överföra ditt donationsbelopp strax efter att det har hamnat på ditt konto. I båda fallen behöver du inte återupptäcka ditt engagemang och använda din självdisciplin varje gång du känner att du borde donera.

På ett liknande sätt kan du också fundera på hur Ägandeeffekten samverkar med ålderdom, bortgång och arv. Du kanske vill att en del av dina tilltänkta donationer ska öka i värde under många år på aktiemarknaden och i bostäder och andra tillgångar, och sedan ge från dessa investeringar sent i livet eller när du avlider. När du åldras kommer din kropp och energinivå troligen att sätta begränsningar för vad du kan göra, och du kanske märker att du har mindre sug efter saker att spendera dina pengar på. Vid denna tidpunkt kan det vara lättare att släppa taget om större belopp som kan gå till välgörenhet. Om dina pengar å andra sidan kommer att gå i arv till någon kan du eventuellt se det som att en ny ägandeeffekt uppstår - de släktingar som ska ärva pengarna kan börja känna att de äger dem, och det kan bli svårare för dem att släppa taget om pengarna när de väl kommer i deras ägo och det kan bli mindre sannolikt att de doneras till effektiva ändamål.

Du kan också överväga att skriva ett testamente där du anger vilken andel av dina tillgångar du tänker donera till välgörenhet vid din bortgång, även om du nu är i ung ålder. Detta kan öka chansen att det faktiskt kommer hända, eftersom du har många år på dig att vänja dig vid tanken på att donera större belopp. Du kan förstås ändå besluta dig för att själv agera för att överföra donationerna vid hög ålder, och låta testamentet ange att alla uppenbara stora donationer sent i livet kan betraktas som donationer från den avsedda slutliga andel som ska doneras. Dessutom kan ett testamente ha positiva bieffekter t ex genom att göra att flera saker i livet känns mer meningsfulla; till exempel kan ett husköp kännas mindre självcentrerat och mer som en långsiktig investering som kommer att göra stor skillnad i världen även efter din bortgång.

Våra hjärnor verkar gilla berättelser - vi blir generellt mer engagerade av en övertygande berättelse än av en uppsättning fakta, och som många seriösa meditatörer kan notera, fäster vi oss ofta vid de berättelser vi berättar för oss själva om vilka vi är, vad vi gör och varför.

Med tanke på att hjärnan gillar berättelser kan vi försöka använda berättelser för att motivera vårt eget givande och göra det roligare och mer hållbart. Berättelser används hela tiden för att motivera donationer, men inte alltid effektivt givande. Du kanske till exempel ger till en granne för att du kan se honom eller henne och föreställa dig personens historia. Dessutom kan empati (eller medlidande) väckas av en visuell konfrontation med en person som lider, t ex en tiggare. Men rationellt givande innebär ofta att man inte kommer se den person som lider; rationellt givande fokuserar istället på att rädda och förbättra statistiska liv. Jämför t ex att ge 5 000 kr till en granne som redan har det relativt bra, med att ge till hjälp som skapar 100 x mer ökning i välmående i ett annat land, motsvarande hur din granne hade känt om du plötsligt gav 500 000 kr till honom/henne. Så hur kan berättelser då hjälpa oss att bli mer effektiva i vårt givande?

När man tänker i termer av statistiska liv kan man skapa berättelser om de individer som ingår dessa liv representerar. När du har räddat ditt första statistiska liv (genom att donera 3 000-4 500 dollar till effektiva ändamål) kan du ge denna statistiska person ett namn som "Aron" (i alfabetisk ordning). Sedan kan du fira ihop med några likasinnade att du har räddat Aron, och kanske hålla en tom stol för Aron eller en maskot som representerar honom vid evenemanget. Du kan till och med tänka dig en berättelse om Aron och vad han gör nu. Dessa kognitiva strategier bygger upp en berättelse och hjälper hjärnan att förstå att moraliskt sett är ett osynligt statistiskt liv lika mycket värt som en person som vi själva kan se.

Vissa människor kanske tänker att detta är någon form av självbedrägeri, men du kan alltid fortsätta vara medveten om att sådana berättelser är påhittade, och oavsett detta kan skapandet av berättelser vara till hjälp när det gäller att "hacka hjärnan" så att den bättre anpassar dina känslor till dina värderingar. Seriösa meditatörer kan också notera att detta liknar det våra hjärnor redan gör ändå - att skapa fiktiva historier om oss själva. (Se denna video med Joscha Bach för inspiration i ämnet: "Du är en historia som hjärnan berättar för sig själv om en fiktiv person.")

Att röra oss i riktning mot en moral där vi tänker i termer av statistiska liv kan hjälpa oss att göra mycket mer skillnad i världen, eftersom det befriar oss från begränsningar förknippade med att bara donera till ändamål där vi ser den direkta effekten.

När du ger mer kan du märka att din identitet blir mer centrerad kring att göra skillnad. Om det i sig är ett önskvärt mål eller bara en bieffekt av att fokusera på att göra skillnad låter jag läsaren bedöma. Men att centrera din identitet kring att göra skillnad kan också innebära en risk för att du fäster dig vid den identiteten - vid berättelsen om dig själv som en generös givare som räddar liv - och att du utvecklar en självrättfärdig attityd i processen. Därför kan det vara bra att skilja dina uppfattningar om vad din identitet är centrerad kring, från hur mycket distans du har till den. Du kan till och med tänka på dem som vinkelräta storheter, vilket visas i grafen nedan:

En enkel metod för att frigöra dig från din identitet som altruistisk givare är att tänka i termer av det fundamentala attributionsfelet (som tidigare diskuterats), genom att erkänna den inverkan dina omständigheter haft på din framgång. Hur mycket av de pengar vi ger har vi egentligen "förtjänat" genom disciplin och talang, om man kontrollerar för andra faktorer? Om du befriar dig från det fundamentala attributionsfelet kan du minska risken att bli självrättfärdig. Ett annat tillvägagångssätt kan vara att erkänna och skämta om de dolda själviska motiven vi kan ha för att göra skillnad och vilja bli sedda som en goda människor (för mer inspiration, se boken The Elephant in the Brain), eller att erkänna andra delar av vårt moraliska liv och vår karaktär som är mindre smickrande. Detta bör inte göras på ett självförnedrande sätt utan bara för att få en mer balanserad relation till sig själv.

Om du vill gå djupare i detta kan du också studera self-inquiry som är en meditationsteknik där man undersöker vad "jaget" är och om någon av de historier man berättar för sig själv om den "person" man tror att man är faktiskt stämmer. Om du observerar noga kan du ifrågasätta om det verkligen finns en "generös givande person" där - troligen kommer du istället upptäcka att det bara finns sinnesupplevelser som uppstår i medvetandet, utan någon direkt känsla av identitet. Genom self-inquiry kan man meditera över: "Vem ger? Uppstod den där tanken eller känslan av att vilja donera i något "centrum" i medvetandet som är "den givande personen", eller uppstod den bara automatiskt av sig själv? (För en mer exakt beskrivning av vad som menas med att jaget från detta perspektiv är en illusion, lyssna från och med 33-minuter in i detta avsnitt av Sam Harris podcast).

Naturligtvis kan man inte uppleva fördelarna med en meditationsteknik genom att läsa om den. Om du vill ha en introduktion till self-inquiry kan du börja med Adyashantis True Meditation eller Sam Harris mobilapp Waking Up.

Det bör dock nämnas att för många djupt engagerade personer kan det tvärtom vara ett större problem att man känner att man "inte gör tillräckligt", snarare än att man blir självrättfärdig. I så fall kan det vara relevant att utforska några andra strategier, som att undersöka om man har osunda antaganden om vad som är "tillräckligt"; till exempel: "Om jag inte ger minst X procent av min lön så ger jag inte tillräckligt" - enligt vem? En annan metod är att utöva självmedkänsla (se self-compassion), dvs att vara mindre hård mot sig själv. Slutligen kan det fortfarande hjälpa att frigöra sig från sin identitet även vid denna problematik: Om du är mindre fäst vid identiteten som "effektiv givare" och har mindre behov av att bekräfta den, kan det kännas mindre viktigt att inte leva upp till den idén.

Sammanfattningsvis har vi gått igenom flera psykologiska mekanismer som man kan använda för att stötta sitt givande och göra större skillnad. Även om alla mekanismer kanske inte passar dig, hoppas jag att du tycker några av dem är användbara. Om du är intresserad av att undersöka hur många liv du skulle kunna rädda med olika faktorer (lönenivå, levnadskostnader, avkastning på aktiemarknaden, diskonteringsränta för att vänta med att ge osv.) kan du prova mitt verktyg "giving optimizer" här.